Nordkoreas provsprängning

Kim Jong-Il en leende ledare. Ja så skulle man kunna sammanfatta dagens kärnvapensprovsprängning, den första sedan Pakistan 1998 avfyrade en laddning plutonium. Nordkoreas handlig idag ska fördömas, deras kärnvapenprogram ska fördömas, alla kärnvapen ska fördömas och alla provsprängningar ska fördömas. Men det finns förklaringar till att Kim Jong-Il gav order om att genomföra sprängningen och frågan vi borde ställa oss är varför och inte bara agera schäferhundar och skälla, det är om man hittar roten till problemet man kan tackla det. Den totalitära regimen i Nordkorea är nu inte bara ett hot mot sin egen befolkning utan även mot hela världen. Men hur blev det så här?

Dagens provsprängning är inte en triumf för Kim Jong-Il utan ett nederlag för det internationella samfundet, och det är länderna i säkerhetsrådet som är skyldiga.
Kim Jong-Ils Nordkoreas är föraktat, utskrattat, utskällt och ibland totalt ignorerat. Var enda sanktion man kan sätta in mot ett land är insatt mot Nordkorea, man har hittat på fler sanktioner för att straffa Nordkorea. Nordkorea har mer och mer isolerats från sin omvärld. I Nordkorea heter den stora fienden George Bush och USA i USA heter den stora fienden Kim Jong-Il och Nordkorea, USA är i Nordkorea ondskans axelmakt och Nordkorea är i USA ondskans axelmakt. George Bush har fler en gång deklarerat att han ska anfall och störta Kim Jong-Il, med ett sånt hot mot sitt land och sitt folk så är det inte konstigt att man rustar för krig, Kim Jong-Il gör bara vad varje normalt funtad människa skulle ha gjort – bygger ett försvar mot fienden.

Det finns en problematik med Nordkorea som världssamfundet inte stött på tidigare, problemet är det att Nordkorea inte stympats av alla sanktioner, man har inte skrämts av alla hot, man har inte accepterat tystnaden, man har istället fällt upp taggarna och gjort sig själv mäktigare än man innan varit. Världssamfundet har fryst ut Nordkorea och en utfryst hittar sina egna vägar, om man landet har kärnvapen så måste man bli sedda, det är som barn i godisbutiken, de vet att om man skriker så får man godis.
Samma problematik finns i den växande nationalismen i Europa, ingen tog den på allvar innan den var ett hot och nu står vi handfallna och fortsätter ignorera dem. Se bara i Sverige hur Sverigedemokraterna växer för varje val, se på Belgien där Vlaams Belang är ett av landets största partier eller se exemplet med LePens Nationella Fronten i Frankrike. På samma sätt man försökt tysta och frysa nationalismen försöker man frysa ut Nordkorea och utfrysning leder till framgång. I fallet med nationalismen måste man våga möta dem, granska dem och förklara vad deras politik innebär.
När det gäller Nordkorea måste det internationella samfundet sluta sätta hårt mot hårt, i Nordkoreafallet måste man hitta diplomatiska vägar, man kan inte skrämma en diktator ur sin borg, man kan däremot mata folket så de har kraft att vända den nationella kraften mot sin ledare. Man ska inte pracka på andra sina egna ideal, man kan inte stödja en opposition, man måste låta alla folk forma sin egen framtid och samtid. Nordkorea måste tas på allvar, Kim Jong-Il måste smörjas, vi måste mjuka upp relationerna och försöka hitta vägar in i Nordkorea, nummer ett på dagordningen är att skapa friska relationer med Nordkorea, friska relationer med Nordkorea byggs inte genom hot och inte genom att President Bush får leka världscowboy!

Vi måste föra en aktiv politik för nedrustning! Problem är inte att Nordkorea har kärnvapen, problemet är kärnvapen, problemet är att vissa länder känner sig berättigade att ha kärnvapen samtidigt som de fördömer andra. Problemet är dubbelmoralen, problemen är i mina ögon en maktfullkomlig president Bush som har skrämt in andra västerländskaröster i sin parad för den västerländska friheten. Med tolerans skapas framtiden, med män som George Bush och Kim Jong-Il kan vi inte mer än hoppas, med maktgalna män kan vi aldrig mer än hoppas på att de ska avsättas och göra så lite skada som möjligt.

posted by Björn Dahlfors @ 10/09/2006 04:42:00 em